Till sist blev det stilla i stugan. Nu var visst alla grannarna borta, och han kunde våga sig in.
Men han gick och ställde med fiskedoningen än en stund. Helst ville han, att både Klara Gulla och Kattrinna skulle ha lagt sig och somnat, innan han steg över tröskeln.
När han inte hade hört något buller på aldrig så länge, smög han sig upp till stugan så sakta som en tjuv.
Men kvinnfolken hade ännu inte gått till sängs. Då han gick förbi det öppna fönstret, såg han Klara Gulla. Hon satt med armarna framsträckta över bordet och hade lagt ner huvudet på dem. Det såg ut, som om hon grät.
Kattrinna stod längre in i rummet. Hon höll på att svepa sin stora schal omkring Klara Gullas klädpacke.
»Ni kan sluta opp med det där, mor,» sa den unga flickan utan att lyfta huvudet. »Ni ser väl, att far är ond på mej för att jag reser.»
»Han får väl bli god igen,» sa Kattrinna lugnt.
»Ja, det säjer ni, för ni bryr er inte om honom,» fortfor Klara Gulla under snyftningar. »Ni tänker bara på stugan. Men, ser ni, far å jag vi är ett. Jag reser inte ifrån honom!»
»Men stugan då?» sa Kattrinna.
»Det får gå med stugan, hur det vill, bara far vill tycka om mej igen.»
Jan gick sakta bort ifrån dörrn och satte sig på tröskeln. Han trodde inte, att Klara Gulla skulle stanna hemma. Nej, han visste bättre än
