Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
111
PÅ BRYGGAN

som begav sig bort över de små grå vågorna, vad det nu kunde vara.

Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss. Snart stod Jan inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och skyggade ögonen med handen för att kunna se bättre.

Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer att se. Då vände han sig mot Kattrinna. Han gick till och med ända fram till henne.

»Du kanske inte såg nånting, du?» sa han.

»Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna?» frågade hon tillbaka.

»Det var den lilla flickan, som kom roende,» sa han och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade. »Hon hade fått låna båt åv kapten. Jag såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Hon sa, att hon hade glömt en sak, då hon for. Det var nånting, som hon ville tala med oss om.»

»Käre du, du vet väl inte vad du säjer!» sa Kattrinna. »Om flickan hade kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na, jag också.»

»Tyst nu, ska du få höra vad hon ville oss!» viskade Jan lika hemlighetsfullt och högtidligt. »Jo, det var så, att hon hade blivit bekymrad för hur vi två nu skulle få det. Förr i världen, sa hon, hade hon gått mellan oss med mej i den ena handen å dej i den andra, å på det sättet hade allt gått bra. Men när hon nu inte gick där å höll oss samman, så visste hon inte hur det skulle gå.