i stugan,» tänkte Jan. »Flickan kunde så väl med'na så att hon fick'na både mild å glad. Men nu lär man aldrig mer få höra ett vänligt ord från det hållet.»
Bäst som det var, ryckte Jan till. Han böjde sig framåt och slog sig på knäna i förvåning. Ett nytt liv tändes i ögonen på honom, och han sken och strålade över hela ansiktet.
Han höll blickarna fastade på vattnet, och Kattrinna kunde inte låta bli att tro, att han såg något märkvärdigt där, fastän hon, som stod bredvid, ingenting kunde varsna. Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna böljorna, som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin kom till något slut på leken.
Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som han aldrig kunde få på sig, då han talade med någon annan.
Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till Kattrinna. Det ena leendet efter det andra gick fram över ansiktet, alldeles som då flickan stod och raljerade med honom.
»Men, Jan,» sa Kattrinna, »vad är det åt dej?»
Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att hon skulle vara tyst.
Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med blicken följde någonting,
