Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han strax, en, som Lars Gunnarsson hade varit bjuden två hundra riksdaler för.
Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu, att hon låg stilla och bara gav till ett svagt ramande med långa mellanrum. Men han kunde se hur hon hade arbetat. Hon var överstänkt med dy ända upp till hornen, och de gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett omkring henne.
Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts över hela Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som hade kommit upp till myren. Han dröjde inte ett ögonblick, utan bara han hade fått klart för sig hur det stod till, sprang han ner till gården för att skaffa hjälp.
Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och stänger på myren och få rep under kon för att hissa upp henne. Hon hade sjunkit ner ända till ryggen och höll bara huvudet över gyttjan, när de kom fram till henne.
Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade fraktat ner henne till Falla, kom det bud ifrån matmodern, att de, som hade strävat med kon, skulle gå in och få sig kaffe.
Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet som Jan i Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var bärgad, den var hans. Och tänk, att det var en ko, som var värd minst två hundra riksdaler!
