Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
115
BREVET

Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde då inte tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa om en sådan bedrift.

En gång hade det hänt något liknande i den förra husbondens tid. Då var det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård. Han, som upptäckte hästen och ställde om, att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av Erik i Falla, och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade måst skjuta den.

Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada på något sätt. Det var klart, att nästa dag skulle Jan få gå till klockarn eller till någon annan skrivkunnig och be honom skriva ett brev till Klara Gulla för att kalla hem henne.

När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan, att han sträckte på sig. Det var gammalmoran, som gick omkring och slog i kaffe, och han undrade inte på att hon räckte honom hans kopp, till och med innan Lars Gunnarsson hade fått sin.

Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade varit. De enda, som inte sade något, var husbondfolket. Varken den nya ägarn eller hans hustru öppnade sin mun för att säga ett ord till beröm.

Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi och lyckan på hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom att finna tröstegrunder.