Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
140
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

hade avbrutit, och han hade varit så förbi, att Jan inte hade kunnat komma till tals med honom på flera veckor. Nu var han uppe igen, men bra svag var han alltjämt, och det värsta var, att han tycktes ha förlorat minnet efter sjukdomen. Jan hade gått och väntat på att han skulle säga något om Klara GuUas brev av sig själv, men då han inte gjorde det och inte heller förstod några antydningar, hade han frågat honom rent ut.

Och då hade gubben påstått, att han intet brev hade fått. Han hade till och med dragit ut bordlådan och slagit upp locket till klädkistan för att visa Jan, att intet brev fanns.

Han hade förstås glömt var han hade gjort av det. Det var inte att undra på om den lilla flickan nu hade vänt sig till mor i Falla. Det var synd, att hon inte hade gjort det från första början.

Mor i Falla hade stått tyst och tveksam rätt länge, och Jan hade hunnit att bli så säker på sin sak, att han riktigt hade svårt att följa med, då hon återigen började tala om sin far.

»När far låg på sitt yttersta, kalla' han fram Erik te sängen å tacka'n för att han hade handlat så väl emot'en, fastän han hade varit kraftlös i många år å inte kunnat göra nån nytta. — “Tänk inte på det, ni far”, sa Erik. “Hur länge ni än vill stanna kvar hos oss, så är vi glada te å få behålla er.” — Ja, så sa han, å det mente han också.»

»Jo, det är säkert att han gjorde,» sa Jan. »Det var inga rävkonster med Erik.»