Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
141
ARVKLENODERNA

»Vänta, Jan!» sa mor i Falla. »Vi ska bara tala om di gamla än så länge. Kommer ni ihåg den långa käppen med silverknoppen, som far bruka' gå med?»

»Ja, både den å den höga mössan, som han satte på sej, då han gick te korkan.»

»Jaså, ni kommer ihåg kasketten med? Vet ni vad far nu gjorde, där han låg? Jo, han skicka' mej efter bå' käppen å mössan å gav dom te Erik. — “Jag kunde ha gett dej det, som var mer värt,” sa han, “men jag skänker dej dessa sakerna, därför att det är större heder för dej å få detta, som alla känner igen å vet att jag har brukat. Det är ett gott vittnesbörd för dej.”»

»Ja, det är säkert att det var, å väl förtjänt var det också.»

Just som Jan sade detta, lade han märke till hur mor i Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Ja, hon skulle nog komma till det, när tid blev. Det här talet om fadern och hans gåva var bara en övergång.

»Jag har talat om detta för barna många gånger å för Lars Gunnarsson med,» sa mor i Falla, »å i våras, då Erik låg sjuk, tror jag att bå' han å Anna vänta', att Lars skulle bli framkallad te sängen, såsom Erik blev en gång. Jag hade tatt fram sakerna, så att han skulle ha dom te hands, om han ville ge Lars dom. Men han hade inte en tanke åt det hållet.»

Rösten skälvde till hos mor i Falla, och när