Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
143
ARVKLENODERNA

»Det är bäst te å vara fridsam å försonlig,» sa han. »Det kommer en längst med.»

Gumman tog ett djupt andetag. »Jaså, säjer ni det? Då är det ändå så, som jag trodde,» sa hon. Hon rätade upp sig, så att hon blev rent ohyggligt lång. »Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand.»

Hon hade redan vänt sig för att gå, då hon tvärstannade. »Hör, Jan,» sa hon, »ni kan ta käppen å mössan med. Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. Jag törs inte bära hem dom igen. Jag kunde bli tvingad å ge dom te Lars. Ta dom ni som ett minne åv den gamla husbonden, som alltid mente väl med er!»

Hon gick sin väg hög och stolt, och Jan stod kvar med käpp och mössa i handen.

Han begrep knappt hur detta hade gått till. En så stor heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?

Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli så upphöjd, att ingenting var för gott för honom. Ja, om käppen hade varit av silver och mössan av guld, så hade de kanske varit ändå mera passande för Klara Gullas fader.