hon omigen började tala, ljöd den ängslig och tveksam.
»Jag fråga'n en gång, då vi var ensamma, hur han ville ha det, å då sa'n, att jag fick ge sakerna te Lars, om jag ville, när han var död. Han orka' inte med å hålla tal, sa'n.»
Härmed slog mor i Falla isär den stora schalen, och nu såg Jan, att hon höll under den en ovanligt lång käpp med stor knapp av silver och en styv kaskett med hög kulle.
»Det är somliga ord, som är för tunga te å uttala,» sa hon med stort allvar. »Svara mej bara med ett tecken, om ni så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson?»
Jan tog ett steg tillbaka. Det där var sådant, som han alldeles hade kommit bort ifrån. Han tyckte, att det var så länge, sedan Erik i Falla dog, så han mindes knappt hur det gick till.
»Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot käppen å mössan med samma rätt som Erik, å ni vet'et ju, ni, som var med honom i skogen.
»Det vore nog bra för mej,» tillade hon, då Jan fortfor att tiga, »om jag kunde ge dom te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga.»
Rösten svek henne än en gång, och Jan började förstå varför hon hade blivit så gammal. Själv var han nu så full av annat, att han inte mer kom ihåg de gamla hämndetankarna gentemot den nya husbonden.
