Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
148
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

»Jag ska vara så kvick, så kvick,» sa Stoll-Ingborg. »Du minns väl, att jag var den kvickaste åv syskona där hemma. Ja, di var så dåliga, di andra, på alla sätt förstås, så det är inte mycke å skryta mä.»

»Du skulle ju tala om en dröm,» påminde Jan.

»Strax, strax, du! Du ska inte vara rädd. Jag begriper, begriper. Sträng husbonde nu i Falla, sträng husbonde. Men var inte ängslig för mej, du! Du ska inte få bannor för min skull. Det är inga nöd, när en har å göra med en, som är så klok som jag.»

Jan hade gärna velat höra vad hon kunde ha drömt om honom, för så säker han än var på sina stora förhoppningar, så sökte han ändå bekräftelse från alla håll. Men nu var Stoll-Ingborg inne på sina egna tankars väg, och då var det inte lätt att hejda henne.

Hon kom tätt inpå Jan, böjde kroppen framåt för var ny mening, knep ihop ögonen, skakade på huvudet och talade, så att orden sprutade ur munnen.

»Du ska inte vara rädd,» sa hon. »Skulle jag ställa mej å tala med en, som tröskar i Falla, om jag inte visste, att husbond' har gått te skogen, å att matmora är borta i bygda å säljer smör? “Alltid hava dem för ögonen”, står det i katkesen. Det är det jag vet. Jag aktar mej allt för å komma, när di kan se mej.»

»Gå ur vägen, Ingborg!» sa Jan. »Annars kan jag råka te å träffa dej med slagan!»