Han började på att känna sig ringaktad och tillbakasatt.
»Det är tre hustrur utom barnmorskan där inne hos Kattrinna,» sa han halvhögt. »Di kunde väl ändå ha gjort sej besvär, nån åv dom, te å komma å säja mej om det är pojke eller tös.»
Han satt och lyddes efter hur de gjorde upp eld i spisen. Han såg, att de sprang till källan efter vatten, men att han fanns till, låtsade ingen om.
Rätt som det var, slog han händerna för ögonen och började vagga fram och tillbaka.
»Min snälla Jan Andersson,» sa han, »vad är det för fel med dej? Varför går allting så illa för dej? Varför har du alltid så ledsamt? Å varför fick du inte gifta dej med en vacker ung flicka i stället för med den gamla Lagårds-Kattrinna hos Erik i Falla?»
Han var så genombedrövad. Det trängde till och med ett par tårar fram mellan fingrarna.
»Varför är du så lite ansedd i socken, min snälla Jan Andersson? Varför blir du alltid tebakasatt för andra? Du vet, att det finns di, som är likaså fattiga som du å likaså klena te å arbeta, men ingen blir så förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dej, min snälla Jan Andersson?»
Detta var en fråga, som han hade gjort sig ofta förr, fast förgäves. Han hade nog inte något hopp, att han skulle finna svaret på den nu heller. Kanske det inte var något fel på honom, när allt kom omkring? Kanske rätta förklaringen var den,
