Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
153
I VÄNTAN

Ingenjör Boræus hade god utsikt över Löven från sitt kammarfönster på Borg. Han såg när ångbåten stack fram bakom uddarna och visade sig aldrig vid bryggan förrän i lagom tid. Han behövde alltså inte själv slå sig ner på de där väntestenarna och gav bara en blick i förbifarten åt dem, som hade tagit plats där.

Men en sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten karl med ett milt och snällt utseende, som satt där och väntade dag efter dag. Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. Men aldrig kom något främmande till honom. När båten gick, stod han där lika ensam som förut.

Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg han gammal och trött ut. Man kunde nästan vara rädd, att han inte skulle ha kraft att komma uppför backen.

Ingenjör Boræus kände inte karlen, men en vacker solskensdag, när han återigen såg honom sitta där och stirra utåt sjön, gav han sig i tal med honom. Han fick snart veta, att det var en dotter, som var bortrest och väntades komma hem i dag.

»Vet ni då så säkert, att hon kommer i dag?» frågade ingenjörn. »Jag har sett er sitta här å vänta i ett par månader. Hon måtte ha gett er orätt besked förut.»