»Ånej, det har hon väl inte,» sa mannen saktmodigt. »Inte har hon gett oriktigt besked, inte.»
»Men i Herrans namn,» sa ingenjörn och tog till en smula häftigt, för han var en hetlevrad herre, »vad menar ni? Ni har suttit här å väntat dag efter dag, utan att hon har kommit, å hon skulle inte ha gett orätt besked!»
»Nej,» sa den lilla karlen och såg upp på ingenjörn med sina vänliga, vattenklara ögon, »det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett någe besked alls.»
»Har ni inte haft något brev?» frågade ingenjörn.
»Nej, vi har inte haft brev sen i fjol den första oktober.»
»Men varför går ni då hit ner?» undrade ingenjörn. »Här sitter ni alla förmiddagar utan att göra något. Har ni tid att gå ifrån arbetet på det sättet?»
»Ånej, det är väl illa gjort åv mej,» sa karlen och smålog för sig själv, »men det blir väl bra med den saken.»
»Men är det möjligt, att ni är ett sådant nöt,» utropade ingenjör Boraeus och var helt förgrymmad, »att ni sitter här å väntar utan all orsak? Ni borde sättas på dårhus.»
Mannen svarade ingenting. Han satt med armarna knäppta om knäna, fullkomligt oberörd. Småleendet lekte alltjämt omkring munnen, ja, det blev alltmer segervisst för var sekund, som gick.
Ingenjörn ryckte på axlarna och gick ifrån
