se hennes ankomst, det hade han inte kunnat neka sig, och det kunde hon väl inte heller misstycka.
Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara Gulla inte var med. Han hade ändå trott, att hon skulle vara färdig med allting nu och kunna ge sig av hem. Men det hade väl kommit nya hinder i vägen, som det hade gjort hela sommarn. Det var inte gott att komma ifrån för den, som hade så mycket att stå i.
Bra stor skada var det ändå, att hon inte kom i dag, för det var så ovanligt många av hennes gamla bekanta nere vid bryggan. Där stod både riksdagsman Karl Karlsson i Storvik och August Där Nol i Prästerud. Mågen hos Björn Hindriksson var där, och till och med den gamle Agrippa Prästberg hade råkat komma dit. Agrippa hade just haft ett horn i sidan till den lilla flickan, allt sedan hon narrade honom med glasögonen. Jan kunde inte neka till att det skulle ha varit bra roligt, om Klara Gulla hade stått på båten i all sin prakt den dagen, då Prästberg hade kunnat se henne.
Men då hon nu inte kom, var det ju inte annat för Jan att göra än att vända om hem. Han skulle just stiga ner från bryggan, då den gamle elake Greppa ställde sig i vägen för honom.
»Jaså,» sa Greppa, »du springer här efter dottra di i dag mä?»
En sådan karl som Greppa var det ju bäst att inte byta ord med, och Jan vek bara åt sidan för att komma förbi honom.
