»Ja, jag undrar inte på att du vill möta en sån fin dam, som hon lär ha blitt,» sa Greppa.
Nu kom August Där Nol rusande fram till Greppa och ryckte honom i armen, för att han skulle tiga.
Men Greppa gav sig inte.
»Hela sockna vet'et,» sa han, »då är det väl på tiden, att föräldrarna också får reda på hur det står te. Jan Andersson är en bra karl, fast han har skämt bort dottra. Jag kan inte tåla längre, att han sitter här vecka efter vecka å väntar på e — — —
Här sade han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.
Men nu, då Agrippa Prästberg kastade ordet emot honom med hög röst, så att allt folket på bryggan hörde vad han sade, bröt det sig fram i dagen, allt det, som han hade gått och burit på i tysthet under hela året. Han kunde inte längre hålla det dolt. Den lilla flickan fick förlåta honom, att han förrådde henne.
Han sade det, som han måste säga, utan något slags vrede eller förhävelse. Han slog ifrån sig med handen och drog på munnen, liksom föraktade han att svara.
»När kejsarinnan kommer — — —
»Kejsarinnan, vad är det för e?» flinade Greppa, som om han ingenting skulle ha hört om den lilla flickans upphöjelse.
