Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
159
KEJSARINNAN

Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas, utan fortsatte med samma lugn som förut.

»När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på bryggan med guldkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i handen, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv. Prästberg, som du har sagt te mej i dag.»

När han hade talat ut, stod han stilla ett ögonblick för att njuta av att se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan svängde han sig på klacken och gick sin väg, men utan att göra sig någon brådska förstås.

Det uppstod larm och oväsen på bryggan, så snart han hade vänt ryggen till. Han brydde sig inte om det i början, men så fick han höra en tung duns, och då måste han se sig tillbaka.

Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan, och August Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.

»Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å få höra sanninga,» sa August. »Det måtte inte finnas någe hjärta i kroppen på dej.»

Så mycket hörde Jan i Skrolycka, men allt sådant som strid och bråk var honom emot. Han gick vidare uppför backen utan att blanda sig i leken.

Men det märkvärdiga var, att då han hade hunnit bort ur alla människors åsyn, kom en