KEJSAREN.
Den första söndagen i september, då skall man tro, att kyrkfolket i Svartsjö fick något att förundra sig över.
Det finns en stor och bred läktare i Svartsjö kyrka, som går tvärs över hela långskeppet. Och i första bänken på den läktarn har herrskaperna brukat sitta, herrkarlarna till höger och fruar och mamseller till vänster, så länge som man kan minnas tillbaka.
Det var inte något förbud för andra att sitta där. Alla platser i kyrkan var lika fria. Men det skulle förstås aldrig ha fallit en fattig backstusittare in att slå sig ner i den bänken.
Jan hade tyckt förr i världen, att de hade varit både vackra och fina att se på, de som satt där. Och än i dag ville han inte neka till att både brukspatronen på Duvnäs och löjtnanten på Lövdala och ingenjörn på Borg var ståtliga karlar och tog sig bra ut. Men vad var det att tala om mot den härligheten, som folk nu fick att beskåda? Något sådant som en riktig kejsare hade väl ändå aldrig förr tagit plats där uppe i herrskapsbänken.
11. — Kejsarn av Portugallien.
