Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
162
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

Men nu satt det en sådan storkarl i alla fall på främsta platsen ytterst i barken. Bägge händerna stödde han mot en lång käpp med stor silverknopp, på huvudet hade han en hög, grön läderkaskett, och på bröstet blänkte två stora stjärnor, en lik guld och en lik silver.

När orgeln stämde upp, så höjde kejsarn sin röst och sjöng. För en kejsare får lov att sjunga högt och klart i kyrkan, även om han inte kan hålla rätt melodi och ton. Folk är ändå glada att få höra honom.

Herrkarlarna, som satt bredvid honom, vände sig åt sidan och såg på honom gång efter annan, men det var ju ingenting att undra på. Det var nog första gången, som de hade en sådan höghet ibland sig.

Kasketten fick han ju lov att lägga av sig, för det får till och med en kejsare lov att göra, när han kommer till kyrkan, men han lät den sitta på så länge som möjligt, för att folk skulle få se sitt lystmäte på den.

Det var också många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. Det skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan.

De var kanske litet förvånade över att han hade blivit så upphöjd. Men de borde ju kunna förstå, att den, som var far till en kejsarinna, fick