Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
164
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

allihop här i socken, å di flesta har det gått bra för.»

»Å, Gud, måtte jag kunna tala med honom!» bad prästen. »Måtte jag kunna fånga det flyende förståndet — — —

Klockar Svartling härskade sig, där han stod bredvid Jan, och prästen vände sig emot dem. Han steg genast upp, tog Jans hand och lade den i sin.

»Kära Jan!» sa han.

Prästen var högrest och ljus och vacker. När han kom emot en med sin goda röst och de milda, blå ögonen lysande av barmhärtighet, så var han inte lätt att stå emot. Men härvidlag var det inte annat att göra än att visa honom till rätta strax från början, och det gjorde Jan också.

»Det är ingen Jan mer, min snälla pastor, utan nu är det kejsar Johannes av Portugallien, å den, som inte vill ge honom hans rätta benämning, den har han inte någe otalt med.»

Därmed gav Jan prästen en liten kejsarnick till avsked och satte kasketten på huvudet. Och de såg allt ganska snopna ut, de tre, som stod kvar i sakristian, när han sköt upp dörrn och gick sin väg.