lov att själv bli kejsare. Något annat var inte möjligt.
När han kom ut på talbacken efter gudstjänsten, var det flera, som gick emot honom, men han hann inte tala med en enda, förrän klockar Svartling kom och bad honom gå med in i sakristian.
Där inne satt prästen i en hög länstol med ryggen mot dörrn och talade med riksdagsman Karl Karlsson, då Jan och klockarn kom in. Prästen var ledsen för någonting, det hördes på rösten. Det var inte långt ifrån, att han grät.
»Det är två av de själar, som var anförtrodda åt min vård,» sa han, »som jag har låtit gå till spillo.»
Riksdagsmannen försökte trösta honom. »Pastorn kan väl inte ha någon skuld i den ondska, som bedrives i de stora städerna,» sa han.
Men prästen lät inte lugna sig. Han lutade det vackra unga ansiktet i händerna och grät. »Nej, det kan jag ju inte,» sa han. »Men vad har jag gjort för att vaka över den unga adertonåriga flickan, som blev kastad skyddlös ut i världen? Å vad har jag gjort för att trösta hennes far, som bara hade henne att leva för?»
»Pastorn är så nykommen i församlingen,» sa riksdagsmannen. »Om här ska talas om ansvar, så drabbar det väl mera oss andra, som hade reda på förhållandena. Men vem kunde tro, att det skulle gå så galet? Di unga får ju lov å ge sej ut i världen. Vi har varit utkastade på samma sätt
