KEJSARVISAN.
I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det ännu ett stycke kvar av den gamla landsvägen, den, som alla människor hade måst köra förr i världen, men som var utdömd nu, därför att den intet annat gjorde än krånglade sig uppför och utför alla möjliga kullar och bergshöjder och aldrig hade vett att gå omkring dem. Den biten, som fanns kvar, var så pass tvärbrant, att den aldrig mer togs i bruk av dem, som åkte, men fotgängare strävade sig uppför den en och annan gång, därför att den var en bra genväg.
Den löpte ännu fram likaså bred som en riktig kronans landsväg, och ännu var den grusad med vackert, gult grus, ja, den var till och med finare nu än förr, eftersom den var utan hjulspår och utan smuts och damm. Längs med kanten blommade landsvägsblommorna än i dag. Både hundkäx och gökärter och smörblomster stod där i jämna led, men dikena var igengrodda, så att en hel rad med granar hade kunnat stiga ner i dem. Det var idel unggranar, som växte där, lika höga allihop, med kvistar ifrån roten och ända upp. De stod tätt tryckta intill
