Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
168
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

andra som i en herrgårdshäck, men inte en enda var torr eller risig. Alla var ljusa i topparna av unga skott, och alla spelade de och surrade som humlor i vackra sommardagar, då solen sken ner på dem från en klar himmel.

När Jan i Skrolycka gick hem från kyrkan den söndagen, då han för första gången hade visat sig där i sin kejsarskrud, kom han att slå in på den gamla landsvägen. Det var en solvarm dag, och då han gick uppför backen, hörde han spelet i granarna så starkt, att han blev förvånad. Han tyckte, att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet, och det föll honom in, att han borde ta reda på varför de var så högljudda just i dag. Och som han ingen brådska hade, slog han sig ner mitt ibland dem på den fina grusvägen, lade käppen bredvid sig, tog av kasketten för att kunna torka svetten ur pannan och satt sedan stilla med knäppta händer och lyssnade.

Det var alldeles lugnt i luften, så att det var inte någon vind, som satte alla de små instrumenten i rörelse. Nej, man fick allt lov att tro, att granarna stod där och spelade för att visa sin glädje över att de var så friska och unga, över att de stod så bra i fred här utmed den övergivna landsvägen, och över att de hade så många år framför sig, innan det skulle falla någon människa in att hugga ner dem.

Men om det så förhöll sig, fick man ändå ingen förklaring på varför träden spelade så kraftigt just i dag. Alla de där goda gåvorna kunde de