dem med att visa all sin härlighet i onödan, men nu måste den fram.
»Se hit, du!» sa han. »Lull lull lull! Så ska en ha det, när en vill skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma med?»
Och nu skall man tro, att karlen fick upp respekten. Det gjorde väl också sitt till, att alla de, som visste hur det förhöll sig med kejsarinnan och kejsardömet, höll på att skratta sig rent fördärvade åt honom.
»Kors för tusan!» sa han och steg upp och bockade sig. »Det är nog ett riktigt majestät, som jag har framför mej. Det förstår sej ju till å med på att ge svar på tal.»
Ja, så går det, när man vet hur man skall umgås med folk. Det var ingen av alla herrkarlarna, som sedan var så glad att få språka med regenten i Portugallien som just den här, som hade varit så granntyckt till en början och inte velat ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade räckt fram hela handen.
Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån, som nekade att ge kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något, som nästan är onödigt att omtala. Sedan nu den första häpenheten och förlägenheten var överståndna och herrkarlarna hade börjat begripa, att han inte var svår att komma överens med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla andra, att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse och om hennes snara återkomst till hemsocknen. Till sist uppstod
