Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
177
DEN SJUTTONDE AUGUSTI

det en sådan vänskap mellan honom och dem, att han till och med sjöng för dem den visan, som han hade lärt i skogen. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet, som han bevisade dem. Men när de var så glada åt vart ord han sade, så kunde han inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga.

Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då skall man tro, att det blev en uppståndelse. Då fick han inte bara de gamla herrkarlarna till åhörare, utan här kom både de gamla grevinnorna och generalskorna, som hade suttit i förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga baronerna och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i balsalongen, rusande för att få höra honom. De ställde sig i en tät ring runt omkring honom, och på honom var alla ögon riktade, såsom det skall vara, när man är kejsare.

Maken till visa hade de förstås aldrig hört. Och så fort som han hade sjungit den till slut, ville de, att han skulle börja om igen. Han krusade allt en bra stund, för man får ju inte vara alltför medgörlig, men de gav sig inte med mindre, än att han gjorde dem till viljes. Och när han nu kom till omkvädet, så började de sjunga med, och när »bom, bom» kom, så stampade de unga baronerna i marken, medan hovfröknarna klappade takten med händerna.

Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den och så många grannklädda människor sjöng med och så många vackra unga

12. — Kejsarn av Portugallien.