flickor gav honom vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle ha dansat. Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom högt i luften.
Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra. På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen.
Det var bara en enda sak, som fattades. Tänk, om den stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!
Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig som ett rött skimmer över gården. Och när han tittade efter bättre, så såg han, att det utgick från en rödklädd ung flicka, som hade kommit ut ur huset och stod på förstubron.
Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. Hon stod så, att han inte kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen annan vara än Klara Gulla.
Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i kväll. Det var bara ett förebud till att hon fanns i närheten.
Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan
