Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var så pass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.
Strax efteråt började hjärtat på att klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.
»Kära ni,» sa han till barnmorskan, »lägg handen här, å känn efter! Jag tycker, att hjärtat slår så konstigt.»
»Det är riktig hjärtklappning,» sa barnmorskan. »Kanske att ni brukar ha så ibland?»
»Nej, jag har aldrig haft det förr,» försäkrade han. »Aldrig på det här sättet.»
»Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?»
Nej, det hade han ju inte.
Då kunde barnmorskan inte förstå vad det
