var för fel med honom. »Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er,» sa hon.
Men då kände Jan, att barnet det ville han inte lämna ifrån sig.
»Nej, låt mej ha kvar den lilla flickan!» sa han.
Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen, och de andra rent av storskrattade.
»Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning för dens skull?» sa barnmorskan.
»Neej,» sa Jan.
Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad som hade varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.
