Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
189
BEGRAVNINGEN

han inte visste med sig, att han hade rätt att gå före alla andra.

Men det var förstås ingen fara, fastän han inte blev ombedd att stiga upp i övervåningen bland de allra första. Det var ju så självklart, att han skulle få äta på samma gång som prästen och herrskaperna, så det behövde han inte ha någon oro för.

Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det inte någon, som kom fram och ville språka om kejsarinnan. Det var nog så, att han kände sig litet missmodig. När han gick hemifrån, hade Kattrinna sagt till honom, att på den här begravningen borde han inte gå, därför att folket här i gården var av så hög ätt, att de krusade varken för kungar eller kejsare. Nu såg det allt ut, som om hon skulle få rätt. Gamla bönder, som hade bott på samma gård, allt sedan världen skapades, de höll sig förmer än alla andra högheter.

Det gick inte fort att samla ihop dem, som skulle vara med om första bordsättningen. Värden och värdinnan gick länge omkring och sökte efter de värdigaste, men fram till honom kom de inte.

Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnfolk, som inte hade den minsta förhoppning om att bli uppkallade redan nu, och språkade i god ro. De talade om hur väl det var, att Linnart Björnsson, sonen till Björn Hindriksson, hade hunnit hem i tid och fått försona sig med fadern.