Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
190
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

Det hade ju inte varit någon egentlig ovänskap mellan dem, utan det förhöll sig så, att för en trettio år sedan, då Linnart var ett par och tjugu år gammal och skulle till att gifta sig, hade han frågat gubben om han inte ville låta honom överta gården, eller om han kunde ställa på annat sätt, så att Linnart fick bli sin egen. Men gamle Björn hade sagt nej både till det ena och det andra. Hans önskan var, att sonen skulle gå kvar där hemma som förut och överta gården, när gubben hade lagt sitt huvud till ro. — »Nej,» skulle då sonen ha sagt, »inte vill jag gå hemma å vara dräng under er, så far min ni är. Jag får hellre gå ut i världen å skaffa mej mitt eget, för jag måste vara lika god karl som ni, annars blir det snart slut på vänskapen mellan oss.» — »Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar,» hade då Björn Hindriksson svarat.

Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr och öster om Duvsjön, slagit sig ner i den värsta obygd och röjt upp en gård åt sig. Hans hemman låg i Bro socken, och han visade sig aldrig i Svartsjö. Inte på trettio år hade föräldrarna sett till honom, men för åtta dar sen hade han råkat komma hem, just som gamle Björn låg på sitt yttersta.

Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda nyheter. Förra söndagen, då Kattrinna hade kommit hem från kyrkan med underrättelsen, att det snart var slut med Björn Hindriksson, hade Jan strax frågat efter sonen och undrat