Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
192
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

det, som kom med bud te dej?» frågade fadern om en stund. — »Det var en karl, som jag aldrig har sett förr,» svarade sonen. »Jag tänkte inte på å fråga'n vem han var. Han såg mest ut som en liten tiggargubbe.» — »Den karl'n ska du ta reda på å ge honom tack från mej,» hade gamle Björn, sagt med stort eftertryck. »Honom ska du hedra, var du råkar honom. Han har menat väl med oss.»

Så där lugnt och gott hade det varit mellan dem, ända tills allt var slut. De var så lyckliga över försoningen, så att det var, som skulle döden ha bringat dem glädje och inte sorg.

Jan hade ryckt till av obehag, då han hörde, att Linnart Björnsson hade kallat honom för en tiggargubbe. Men han förstod ju, att det berodde därpå, att han varken hade haft kasketten eller kejsarkäppen med sig dit upp i obygden.

Detta förde tankarna tillbaka till hans nuvarande bekymmer. Han hade säkert väntat länge nog nu. Nu borde han allt redan vara uppkallad, om det inte skulle bli för sent. Det här stod aldrig rätt till.

Han reste sig, gick resolut över rummet och förstugan, steg uppför trappan och öppnade dörrn till stora salen i övervåningen.

Han såg genast, att middagen redan var i full gång. Det stora hästskobordet var fullsatt med människor, första rätten var redan kringbjuden. Det hade inte varit meningen, att han skulle få komma med bland de förnämsta. Där satt