prästen, där satt klockarn, där satt löjtnanten från Lövdala och hans fru, där satt alla, som borde sitta där, utom han.
En av de unga flickorna, som bar omkring maten, skyndade fram till Jan, så snart som han hade kommit inom dörrn.
»Vad ska ni här å göra, Jan?» sa hon med låg röst. »Gå ner med er!»
»Men, min snälla matvärdinna!» sa Jan. »Kejsar Johannes av Portugallien skulle väl vara med i första omgången.»
»Å, tyst nu, Jan!» sa flickan. »I dag passar det sej inte, att ni kommer med era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få mat, när er tur kommer!»
Det var ju så, att Jan hade mer respekt för detta huset än för något annat i socknen. Och just därför skulle han ha satt så stort värde på att bli mottagen här så, som det anstod honom. Det kom en sådan märkvärdig modlöshet över honom, där han stod nere vid dörrn med mössan i handen. Han kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom.
Men mitt i denna svåra belägenheten hörde han hur Linnart Björnsson borta vid bordet gav till ett utrop.
»Där står ju den karl'n, som kom te mej förra söndan med bud om att far var sjuk!» sa han. — »Vad säjer du?» frågade hans mor. »Är du säker på den saken?»
»Ja visst, det kan ju ingen ann' vara. Jag har sett'en förut i dag, men jag har inte känt igen'en,
13. — Kejsarn av Portugallien.
