KLARA FINA GULLEBORG.
Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn och väntade med den lilla flickan på armen.
Det var en lång väntan, detta med, men nu var allt så annorlunda mot i går. Nu stod han där i så gott sällskap, att han varken kunde bli trött eller utledsen.
Han kunde inte beskriva hur gott det kändes att hålla den lilla varma kroppen tryckt intill sig. Han tyckte, att han allt hittilldags hade varit rätt osmaklig och bitter också för sig själv, men nu fanns det bara salighet och sötma inom honom. Han hade aldrig vetat om, att man kan bli så förljuvligad av att tycka riktigt om någon.
Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende, som man kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle söka att få avgjord, medan han stod där.
Hela förmiddagen hade han och Kattrinna försökt att välja namn åt barnet. De hade hållit på både länge och väl, men de hade inte kunnat bestämma sig.
