Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
201
AVSÄTTNING

drövad röst, liksom olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet.

Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick behålla den.

När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick an, medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan.

Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. Men andra, som var nyare, ville han rent av inte bjuda ut. »Di är för go'a,» sa han till mannen, som ägde dem. »Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan.»

De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd på. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte