Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
202
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

de inte bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist.

Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd att kosta på sig.

Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. Lars kunde inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda på. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade måst överta klubban i hans ställe.

Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville göra några affärer.