Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
205
AVSÄTTNING

skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars' sida.

En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten : »Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten ! Ni kan ju inte själv begagna varken käppen eller mössan.»

»Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer hem,» sa Lars, »men näggum han får gå omkring längre med di här arvklenoderna å göra dom te ett åtlöje.»

Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Men de stod orörliga. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville de göra för honom. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, därför att det har mistat sina leksaker.

Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde