han sig hastigt ner och sökte välta det över ända.
Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka.
»Nej, du,» sa Lars, »jag behåller allt di här sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Sånt folk som du har ingenting på auktioner å göra.»
Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsaren av Portugallien skulle vända ryggen till och fly.
Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet.
Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst.
»Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en,» sa han. »Det är många, som går in på hans galenskaper, å som till å mä kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle vara välbehagligt för'en. Jag har
