var ingen nytta med att de satt uppe längre och pinade sig.
Jan hade varit framme vid fönstret flera gånger under eftermiddagen och sett ut genom ett litet hörn på glaset, som alltjämt höll sig klart, fastän alla rutorna för övrigt var täckta med tjocka isblommor, och nu gick han dit tillbaka. »Du kan gärna gå å lägga dej, min snälla Kattrinna,» sa han, medan han stod och såg ut, »men jag får lov å stanna oppe en stund te.»
»Det vet jag visst!» sa Kattrinna. »Vad har du oppe å göra? Varför skulle du inte kunna gå å lägga dej, du som jag?»
Jan svarade inte direkt på frågan. »Det är besynnerligt, att jag inte har sett Agrippa Prästberg gå förbi än,» sa han.
»Är det honom du väntar på?» sa Kattrinna. »Han har just inte var't så mot dej, att du kan behöva sitta oppe å frysa för hans skull.»
Jan slog upp med handen. Det var det enda av alla de maner, som han hade lagt sig till med under kejsartiden, som han inte alldeles hade slutat med. Det var inte tal om att Prästberg skulle komma in till dem, men Jan hade hört, att han var bjuden på supkalas till en av fiskargubbarna här i Askedalarna, och nu undrade han på att han inte hade sett honom gå förbi.
»Han har väl var't så pass klok, att han har stannat hemma,» sa Kattrinna.
Det blev allt kallare och kallare, ju längre det led på dagen. Det small i knutarna, liksom
