Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
219
ETT GAMMALT TROLL

om kölden ville knacka på för att be om lov att komma in. Alla buskar och träd var höljda i så tjocka pälsar av snö och rim, att de såg oformliga ut, men de var väl tvungna, de som andra, att sätta på sig allt, vad de kunde komma över, för att få skydd mot kölden.

Om en stund kom Kattrinna igen med sitt förslag. »Jag ser nog, att klockan inte är mer än halv sex,» sa hon, »men jag sätter i alla fall på grötgrytan å lagar i ordning kvällsmaten. Sen kan du lägga dej eller sitta oppe å vänta på Prästberg, allt som du har lust te.»

Jan hade inte vikit från fönstret på hela tiden. »Jag tycker, att det är rent omöjligt, att han kan ha gått här förbi, utan att jag skulle ha sett'en,» sa han.

»Det måtte väl göra dej detsamma, om en sån karl kommer eller inte kommer,» sa Kattrinna med skarp röst, för nu var hon trött på att höra talas om den där gamla landstrykarn.

Jan drog en tung suck. Kattrinna hade mer rätt i det hon sade, än hon själv visste. Jan frågade inte en smul efter om den gamle Greppa gick förbi. Det var bara för att få en förevändning att stå vid fönstret, som Jan hade talat om, att han var att vänta.

Intet tecken och intet bud hade han fått från den stora kejsarinnan, den lilla flickan ifrån Skrolycka, allt sedan den dagen, då Lars i Falla tog makten och härligheten ifrån honom. Han visste, att det inte hade kunnat ske utan hennes tillstånd,