Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
220
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

och därav förstod han, att han, Jan, hade gjort något, som hade varit henne misshagligt. Men vad det var, det kunde han omöjligt utfundera. Det grundade han på under de långa vinterkvällarna, under de långa, mörka mornarna, när han stod och tröskade på logen i Falla, under den korta dagen, då han körde ner ved från storskogen.

Inte kunde han tro, att hon hade misstyckt detta med kejsarskapet. Allting hade ju gått lyckligt och bra i hela tre månader. Han hade då haft en tid, som han aldrig kunnat drömma om att han, fattig karl, skulle få uppleva, men det kunde ju inte vara Klara Gulla emot.

Nej, han hade gjort eller sagt någonting, som hon hade blivit missnöjd med. Det var därför, som straffet hade kommit över honom.

Men hon kunde väl inte vara så långsint, att hon aldrig skulle förlåta honom? Om hon bara ville tala om för honom vad hon var ond för! Vad han kunde göra för att försona henne, det ville han underkasta sig utan klagan. Hon såg ju själv, att han hade satt på sig arbetskläderna och gått bort på dagsverke, så fort som hon hade låtit honom veta, att hon ville ha det så.

Han ville inte tala varken med Kattrinna eller med notbindarn om hur han hade det. Han skulle vara tålig och vänta, tills det kom ett säkert tecken från Klara Gulla. Han kände också många gånger, att det var så nära, att han borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen.