Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
230
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

ledsen på di här kalasena,» sa då sonen. — »Ånej,» sa gubben, »jag tror allt, att han mer än gärna ville vara med här, men det är nog någe annat, som hindrar.»

Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den första kaffedrickningen, kom han på nytt tillbaka till ämnet. — »Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll,» sa han. »Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap med'en numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.» — »Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom?» framkastade sonen. — »Åjo, det är nog inte så illa gissat,» svarade gubben. »Det har kommit över'n nu på vår'n; å allt sen midsommar har han visst inte var't nykter en enda dag.»

Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här året gjorde han ett undantag.

Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren.

Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av sonen. Han var som en, som står utanför ett tomt hus