Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
231
SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR

och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna.

Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.

Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken.

»Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här da'n,» sa gubben.

Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Det var ju inte något i hela historien, som var likt det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en särskild mening i det han sade.

»Jag hoppas, att han reser te prästen i afton,» sa gubben. »För det finns förlåtelse, bara han söker den.»

När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att svara. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom.

»Ser ni inte, att ni har napp, far?» sa han. »Jag tror, att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er.»

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken,