Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233
SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR

Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka.

»Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan efter en dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej.»

»Hon, som råka' i olycka — — —

»Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer sej te döds. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära.»

Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern språkade visst mer, än som var nyttigt för honom.

»Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här borta,» sa sonen. »Jag ser hur fisken slår omkring'en.»

Genom denna flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom.

Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom.

Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamle Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han hade varit förr i världen.