men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.
»Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill,» sa han.
Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.
Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen.
»Jo, det finns förlåtelse,» sa han. »För alla dem, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.»
Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl högt bara, såsom gammalt folk brukar.
I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala om något annat.
»Hur står det te med den där karl'n här i Askedalarna, som blev stollig förra hösten?» sa han.
»Jaså, Jan i Skrolycka!» sa gubben. »Jo, han har var't klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.»
