Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
235
SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR

»Det har var't hårda prov, som di har fått gå igenom,» fortsatte Ol'Bengtsa. »Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Di kunde ha var't herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt. Men di har aldrig sagt nånting. Å var sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte är onda på mej.»

Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så stillsam. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade för att ha något att säga.

»Det är annat, det, än Lisa här,» sa gubben och visade bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. »Hon grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.»

Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett godmodigt skratt:

»Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på pojkarnas kläder.»

»Ja, det är sant,» medgav gubben. »Se, vi är inte blyga för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad hon har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är hon, som är mitt rätta barn.»

Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var någonting, som gubben ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det skulle komma här, mitt ibland alla de främmande.

Det blev en verklig lättnad för sonen till