Ol'Bengtsa, när han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården.
Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka misstankarna.
Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.
Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar.
Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes ingenting säga. Det var bara den gamle Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget.
»När ni nu talar om pengar,» sa han, »så undrar jag om du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler, som jag hade fått åv gamle patron på Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag var
