Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
244
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

och resa dem som stöttor mot himlen, detta tunga valvet mäktade de inte hålla uppe, när meningen var, att det skulle sjunka.

Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han lade märke till vad som stod på.

Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över bergkammen? Var det inte en mängd svarta punkter, som blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, ungefär på samma sätt, som då bin svärmar.

Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de hade höjt sig från nattkvisten och stigit upp i luften mitt i natten.

De visste allt mer än människor. De hade känt på sig, att det var någonting, som höll på att ske.

Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt, utan varmare och varmare. Och något annat var ju inte att tänka på, för det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte, att det redan hade sjunkit så djupt, att det rörde vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom.

Men om undergången var så nära och han inte kunde hoppas att få något bud från Klara Gulla och än mindre att få se henne, innan allt var slut, då ville han bara be om en enda nåd: att han måtte kunna utfundera vad det var, som han hade gjort henne emot, så att han kunde