Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
245
SOMMARNATT

försona det, innan det var slut med allt det, som jordlivet tillhör. Vad var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom?

Just som han gjorde dessa frågorna, föll hans blickar pä en liten guldpappersbit, som låg och glimmade på marken framför honom. Det lyste till i den, som ville den dra uppmärksamheten till sig, men han var inte så sinnad nu. Den hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om den där fåfängligheten på hela vintern.

Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. Det var slutet, som kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte drog längre ut.

Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den tilltog så, att han inte orkade sitta upprätt längre, utan han lät sig glida ner från stenen och sträckte ut sig på marken.

Det var väl orätt mot Kattrinna, att han inte talade om för henne vad som stod på. Men hon var inte hemma, utan hon var ännu kvar på kalaset hos notbindarns. Om han bara hade orkat släpa sig dit! Den gamle Ol'Bengtsa hade han också gärna velat säga ett ord till farväl.

Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att Kattrinna kom gående i sällskap med notbindarn. Han ville ropa åt dem, att de skulle skynda sig, men var inte i stånd att få ett ord över