läpparna. Strax därefter stod de båda två lutade över honom.
Kattrinna gick efter vatten och gav honom, och han fick då så pass krafter tillbaka, att han kunde tala om, att yttersta domen var för handen.
»Det vet jag visst!» sa Kattrinna. »Yttersta domen! Det är du, som har fått feber å ligger å yrar.»
Då vände Jan sig till notbindarn. »Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker å sjunker?»
Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig i stället till Kattrinna.
»Det här går aldrig väl,» sa han. »Jag tror, att vi är tvungna å försöka med det, som vi tala' om på vägen. Det är så gott, att jag går över te Falla nu genast.»
»Men Lars sätter sej nog emot'et,» sa Kattrinna.
»Ni vet ju, att Lars är rest te gästgivargår'n. Jag tänker, att mor i Falla ska ta mod te sej å — —
Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå och spraka om alldagliga saker, då det var så stora ting på färde. »Säj inte någe mer!» sa han. »Hör ni inte domsbasunerna? Hör ni inte hur det dånar oppe i bergena?»
De gav sig ro att lyssna ett ögonblick för att göra Jan till viljes, och nu märktes det på dem, att de hörde något besynnerligt, de med.
»Det kommer ett åkdon skramlande oppe i
