Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


VÄLKOMSTHÄLSNINGEN.

Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. Det är svårt att finna ord för att beskriva en sådan storhändelse.

Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att passagerarbåtarna på Löven hade slutat med sina turer och sjöfarten uppehölls av bara ett par små lastångare. Men med dessa hade hon väl inte velat fara — eller kanske att hon inte en gång visste, att de fanns till, — utan hon hade tagit skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton år. För i femton år hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång tid hade han måst sakna henne.

Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom. Han hade just då gått bort för att språka en stund med gammalmora i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och bodde för sig själv på en kammare. Hon var en av de många ensamma gamlingarna, som kejsarn av Portugallien