fick lov att gå och se om allt emellanåt och säga ett vänligt ord för att hålla dem vid gott mod.
Det var bara Kattrinna, som stod på tröskeln och tog emot, när den lilla flickan vände tillbaka till hemmet. Kattrinna hade suttit vid spinnrocken hela dagen, och hon hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då hon hörde skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass ovanlig händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna, att hon gick fram till dörrn för att lyssna, och då märkte hon, att det inte var ett vanligt arbetsåkdon, utan en fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra på Kattrinna. Det var inte utan, att de ville göra det numera, var gång hon blev skrämd eller uppskakad. Annars var hon rask och arbetsför trots sina två och sjuttio år. Hon var bara ängslig för att den där darrhäntheten skulle ta till, så att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan och sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills.
Vid det här laget hade nog Kattrinna så gott som upphört att hoppas att någonsin mer få se dottern, och hon hade inte haft henne i tankarna på hela dagen. Men hon sade sedan, att från det ögonblicket, då hon hörde kärran, visste hon bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan för att ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Det blev henne inte möjligt att bättra upp
